Jo det är Saga och Zeplin såklart!
Mer bilder kommer att dyka upp under dagen, fick nämligen bilder av deras första ägare igår.
Jag var med redan från det att de var så här små men då kunde jag inte tro att de skulle bo här.
Nu ska jag gå ut på en promenad, är nämligen hundvakt till på fredag.

Hubert

De hästar som jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta är dessa:

Ross - Han var min första sköthäst, såldes eftersom han inte trivdes på ridskolan
Hubert - Min andra sköthäst, en riktig klippa
Miller - En snäll ponny som blev sjuk och fick avlivas
Queen - Min fjärde sköthäst, såldes
Anton - En ponny ingen ville rida, jag kämpade på med honom och såg vilket kapacitet han hade. Vi visade dom andra hur bra vi båda kunde vara!

När jag red i nybörjargruppen skulle vi en dag rida barbacka, jag fick stallets piggaste ponny Candino och gled såklart av. Jag bröt olycklitvis ett finger och fick åka och gipsa armen. Jag grät, inte för att det gjorde ont utan för att jag inte skulle kunna rida på två veckor. Jag bad att få Hubert och red ändå, med gipset på. De flesta blev ledda av sina föräldrar i gruppen men jag kunde rida själv. Jag skrittade, travade och gjorde allt som vanligt. Hubert har lärt mig mycket, alltid lika snäll och underbar att rida dressyr på tack vare sin mjuka gångarter.

En dag hade vi hoppning, jag red Miller och när vi kom mot hindret visste jag att han skulle stanna, han stannade och jag hamnade på andra sidan hindret där jag satt med tygeln i handen som ett fån. Miller stog snällt och väntade.

Jag skulle byta sköthäst eftersom Timmon som jag var skötare på gick så många lektioner. Jag skulle bli på en av hästarna eftersom de gick färre lektioner än ponnyerna. Jag hade att välja på Emigrant och Queen. Queens skötare hade precis slutat för att hon blivit biten. Jag valde Queen, och hon kunde vara sur emellanåt och har till och med bitit mig en gång men jag kämpade på med henne för jag visste att det var på grund av ridskolan och inte för att hon var sur. Vi fick en speciell kontakt.

När Ross såldes såg vi på när de lastade honom. Jag kommer ihåg att jag var så avundsjuk på hans nya ägare. Jag var 12 år och jag minns att jag och en kompis sprang efter transporten när den åkte. De vände sig om i bilen och vinkade, själv så blev jag arg.

Anton är en saga i sig. Ingen ville rida honom, de flesta pratade illa om honom. Han var lite stel att rida och långsam för dem som inte kunde få igång honom. I dressyrgruppen spelade det ingen roll om jag valde häst först eller sist, jag fick alltid Anton. Var jag först valde jag honom, var jag sist blev han alltid kvar. Inget som jag klagade på : ) Han gick så fint och var aldrig seg med mig. Han gick så fint i form och var så svettig efter varje lektion för att han fått jobba för en gångs skull. Jag red oftast med gramman för att han var så stel. När vi red ut red jag utan och jag minns hur glad jag var när jag fick han i form ändå. Jag hade nått mitt mål med Anton. När jag någon gång valde att rida en annan häst kom alltid den som valt sist och fått Anton fram till mig och frågade om jag ville byta. Jag brukade säga nej, men sen tog jag alltid Anton ändå. Jag tror att han trivdes lika bra med mig som jag trivdes med honom.

Hur många hästar jag än kommer att träffa under livets gång, så kommer dessa alltid att ha en speciell plats hos mig.


Queen

Fick tips om ett medium idag som brukar ha rätt vad gäller det mesta. Jag gav det ett försök och ringde. Han började med att säga mitt efternamn helt rätt. Han trodde det var en hankatt vilket var fel. Han sa också att det var en liten katt vilket stämmer, att hon blev konstig och förvirrad och inte lever. Hon blev tagen av en räv. Efteråt brast det, det gick inte att hålla tårarna tillbaka. Ja visste att det det beskedet jag skulle få och hur jag ska klara av dagarna nu vet jag inte. Jag önskar att jag inte hade ringt, ibland är det bättre att inte veta. Jag har alltid hoppats på att medium ska ha rätt och att de inte är någon bluff, nu hoppas jag av hela mitt hjärta att han har fel och bara hittade på. Men jag känner att han har rätt och det gör så ont att aldrig mer få se min älskade Saga som var så snäll. Hon blev 2,5 år bara. Dum som jag är kommer jag fortfarande att hoppas, att jag en dag ska se henne komma gåendes på stigen, hem till sina kompisar, Sanny och Zeplin. Jag vägrar att ge upp hoppet!

Jag undrar vart Saga sover nu? Jag tror säkert hon saknar den varma sängen...



Dom var tillsammans nästan jämt. Skulle alltid sova bredvid varandra...



...och busa tillsammans...



...ja, till och med dela matskål tillsammans...



...och sedan sova lite till...

Godmorgon. Hoppas att alla har sovit gott inatt. Jag har det inte, oron efter Saga är riktigt jobbig nu. Ser henne framför mig, smal och hungrig, liten och rädd och försöker att hitta hem, ensam i den stora mörka skogen. Att hon saknar sina kompisar och är för svag för att jaga mat, kanske till och med skadad. Jag kan inte låta bli att anklaga mig själv, att jag var så självisk den där dagen när jag ville att Saga och Sanny skulle följa med mig när jag skulle promenera i skogen. Jag borde ha tänkt efter före. Nu kanske jag aldrig mer får se henne. igårkväll fick jag så ont i hjärtat att jag bara var tvungen att gå ut och leta efter henne. Jag såg flera katter men ingen Saga. Ett tag trodde jag att jag såg henne men det var för mörkt för att se ordentligt. Katten ser på mig och jag försöker att gå närmare. Till min besvikelse är det naturligtvis inte hon. Jag grät, jag grät hela vägen hem. En sista vända till skogskanten tänkte jag och gick dit. Jag ropade och visst kom det en katt, ja till och med två...men ingen av dom var Saga.

För ett tag sedan ringde mamma och berättade om Olle. Han har nu blivit röntgad och de hade upptäckt att Olle har artros i ryggen. Han har i benet sedan tidigare. Kramperna som han fick inatt kan bero på antingen epelepsi eller fästing. De ska kolla proverna igen och ikväll får han åka hem igen och då får jag mer info om läget. Skönt att det inte var värre men som sagt, än vet vi inte vad kramperna beror på riktigt.

Idag är en sorgens dag. Saga har ännu inte kommit hem men det ringde en kille bara någon gata bort och sa att han sett en katt som såg ut som henne. Eftersom det ringde så många när Zeplin var borta och det aldrig var han ville jag inte hoppas för mycket och bad honom att skicka en bild nästa gång han ser katten. Jag var där en sväng nyss och ropade efter henne men såg inte någon katt som verkade lik. Om det är hon vore det jättebra för då är hon inte långt hemifrån och borde kunna hitta hem igen.

Inte nog med att Saga är borta så fick jag ett sms av mamma på förmiddagen där hon berättade att Olle har epelepsi, han fick något anfall inatt. Han blev inlagd hos veterinären idag där dom har tagit prover och röntgat honom. Jag är just nu himla rädd att behöva förlora honom också. Denna älskade hund som är så speciell. Tänk om jag inte får se honom något mer! Att kanske aldrig mer få se Saga igen är jobbigt nog. Hur överlever man två förluster på samma gång!? Kanske kommer Saga hem och det inte är någon större fara med Olle, men just nu känns allting osäkert, tills jag får besked om annat.

Olle och Zeplin

Jag har nog följt varenda stig man kan följa i skogen idag på jakt efter Saga. Jag ropade och ropade men det enda jag hörde var fåglarna som kvittrade. Varenda gång trodde jag att det var Saga som svarade mig. Önsketänkande. Jag har gått längs områdena, Aspvägen och Furuvägen för att se om hon är där, men ingen Saga där heller. Tyvärr så har man skola imorgon så jag inte fortsätta mitt letande då. Min koncentration kommer inte att vara på topp imorgon det vet jag helt säkert för det enda jag har i huvudet just nu är Saga, och denna ständiga oro som man känner just nu. Kommer jag någonsin att få se henne igen? Jag vet inte...