Jag vill inte ge upp, jag vill verkligen inte det och jag kommer inte att göra det heller. Det är kanske det som är jobbigt. Någonting säger mig att hon aldrig kommer att komma hem och att hitta henne, det är nästan omöjligt. Jag har satt upp lappar, jag har annonserat, jag har gått genom nästan hela skogen och varken sett eller hört henne. Jag saknar henne så himla mycket. Hon var så snäll och det gör lika ont i hjärtat varje gång jag tittar på stolen där hon hade legat om hon hade varit hemma, stolen bredvid Sanny. Hennes tomma matskål som står bredvid Zeplins och Sannys som jag kanske aldrig mer får fylla. I drömmarna är hon här, då ligger hon bredvid mig i sängen och spinner och trampar med sina små tassar, men varje gång jag vaknar är hon borta... Jag svor att jag aldrig någonsin skulle splittra på dom, dom är ju bästa vänner. Jag tror inte på gud men just nu ber jag att hon ska komma hem eller att jag ska hitta henne. Åh Saga, jag älskar dig så.