...ett samtal som jag väntat på och längtat efter. Glädjen varade bara i några minuter när jag fick beskedet av Telgebostäder att jag var först i kön till Björknäsvägen 29. Jag blev så glad att jag skakade och jag ville genast ringa mina föräldrar och bertätta den glada nyheten som vi väntat på. Jag gjorde dock inte det. Kanske kände jag på mig att det inte skulle gå så lätt som jag hade hoppats på och föreställt mig. Jag har hela tiden gått och önskat att personerna före mig inte skulle bli godkända...men vad fick mig att tro att jag skulle klara mig?! Jo kanske var det just det att jag faktiskt kämpat och slitit för detta. Jag har gjort bra ifrån mig och jag har fått jobba en massa och till och med fått ett vikariat på tre månader med stora chanser på till en förlägning. Detta var inte tillräckligt för Telgebostäder och visst kan jag förstå dem. Jag förstår även mina chefer om de inte ger mig ett 6-månaders vikariat bara för att en av deras alla timanställda vill ha en lägenhet. Jag kan ändå inte låta bli att känna att detta var min enda chans....på mycket länge. Vad ska jag göra nu? Måste jag söka jobb någon annanstans där man kan få en fast tjänst? Och Saga och Zeplin, vad händer med dom nu? Jag kan inte ha tre katter instängda i ett rum hur länge som helst. Får jag inte denna lägenhet tvingas jag avliva dom eftersom de med största sannolikhet inte klarar av att hamna hos okända personer igen. Jag trodde jag skulle slippa att hamna i den här situationen igen, men nu är jag där. Jag tvingas ta ett beslut som jag inte vill.

Om det inte räcker att jag jobbar och sliter och tjänar tillräckligt med pengar för att klara hyran, vad krävs då av mig?! Jag har gett upp igen. Jag orkar inte ha det såhär. Ska jag tvingas bo hemma i flera år till tills man lyckas få en fast tjänst? Jag orkar inte kämpa längre, när jag aldrig får något för det!