Saknaden är för stor och jag står snart inte ut längre. Det känns som att en del av mig fattas. Jag har inte ridit sedan jag var fodervärd på Tolli och det var ett tag sedan. Jag saknar det något så oerhört. Att vara fodervärd på en islandshäst var något av det bästa jag gjort, det var verkligen som en dröm som gick i uppfyllelse. Jag hade en islandshäst som min egen som jag kunde sköta om och rida när jag ville. Jag skulle kunna betala pengar bara för att mocka skit just nu, så mycket saknar jag det, därför tog jag tag i saken och mailade en person som söker medryttare till en nordsvensk i Södertälje. Min största nackdel är att jag ej har en bil så till de flesta stall är det svårt att ta sig, men rida kommer jag aldrig få göra om jag inte försöker hitta en häst att rida. Drömmen är att få rida en islandshäst i alla fall någon gång i veckan men tills dess nöjer jag mig med att få rida överhuvudtaget.

Om jag ej hittar en medryttarhäst nu så kommer möjligheterna helt klart att öka den dagen jag har en bil då man lättare kan ta sig överallt, men när man inte har ridit på över ett år så är det klart att  det känns jobbigt när tankarna dyker upp. Vissa tror att jag slutat med ridningen helt men så är det inte, jag har bara ingen häst att rida och ridskola vet jag inte om jag har råd med. Om jag hade fått bestämma hade jag inte ens haft detta ovilliga uppehåll i ridningen.

Jag och Steingrímur



Jag och Manadis



Jag och Risi





Jag och Priden



Jag och Gustav





Jonni



Rocky



Mamma och Tolli, jag och Steingrímur