Efter frukost tog jag och Sanny en promenad bort till trädet som Saga sitter i. Jag såg henne inte alls först men hörde henne. Jag letade och letade och till slut såg jag henne nästan längst upp i trädet. Jag lockade på henne utan resultat och tillslut hörde Sanny henne och de pratade med varandra. Då barst det för mig, de är ju bästa vänner och ligger jämt och sover bredvid varandra. Till råga på allt så är vädret uselt idag, det regnar och blåser och trädet vajar fram och tillbaka. Hon måste vara helt skräckslagen däruppe. Det gjorde verkligen ont i hjärtat att gå ifrån henne, att lämna henne där alldeles ensam. Jag känner mig som en svikare, jag som ville ge dem alla tre ett så bra och långt liv som möjligt. Nu kanske jag aldrig mer får hålla om henne. Jag vet inte vad jag ska göra, om jag ens kan göra någonting. Jag tror att hon är för högt uppe. Jag kan inte göra annat än att be (och jag är inte ens troende) och hoppas på ett mirakel...