Några minuter innan det  var dags att göra uppvärmingen med Dan innan uppkörningen känner jag hur nervositeten kommer, jag blir illamående och vill bara strunta i alltihop. Vi kör ner till simhallen där uppkörningen börjar. Körlärarna säger åt mig att andas och jag står och skakar som en asplöv. Är jag närvös eller fryser jag bara? Uppkörningen börjar med en liten säkerhetskontroll som jag bara vill glömma. Kändes som att jag gjorde bort mig men det gick tydligen bra ändå. Vi kör bort mot Vika och han ber mig vända på lämpligt ställe. Jag tänker efter vad jag lärt mig och det är att svänga in på en mindre väg och vända där, vilket jag gör och det går bra.Vi fortsätter in mot centrum och in på en enkelriktad gata, sedan ber han mig svänga in på samma gata igen och jag tänker, vad gjorde jag nu för fel när vi kör här igen. Först när vi har lämnat den enkelriktade gatan för andra gången kommer jag på vad jag gjorde fel. På en enkelriktad gata ska man ju hålla placering längst till vänster vid sväng och inte som jag i mitten. Jag var snabb med att tala om mitt misstag vilket kan ha räddat mig. Vi fortsätter ner till simhallen för att avsluta med att såklart backa in i en parkeringsruta vilket jag kände på mig att jag skulle misslyckas med, men nej, jag klarade det hur bra som helst, rakt och fint blev det. Nu var det bara att vänta på beskedet. Jag har godkänt dig säger han men... Sedan rabblar han upp lite fel jag gjorde och vad jag måste tänka på. Han säger hej då och nu var det bara att vänta på min körlärare. Han sa att jag såg chockad ut när han kom och kunde inte bedöma om jag klarat mig eller inte. Han blev glad när han fick reda på att jag blivit godkänd (är väl skönt att slippa mig, haha). Nu har jag klarat båda proven på första försöket och det trodde jag aldrig skulle ske, men vill man bara något tillräckligt mycket så fixar man det. Detta var helt klart något av det läskigaste som jag har gjort...

Ingen mer övningskörningsskylt här inte!