Idag när jag kom hem från skolan var jag ganska deppig redan. Lyckades ändå sätta mig ner och fortsätta mitt arbete inom socialpsykiatrin. Plötsligt ringer det på dörren och jag vill först inte öppna för jag trodde att det var en viss person som jag inte vill ha något med att göra. Helt plötsligt hör jag hur någon öppnar dörren och kliver in och börjar ropa på mig. Jag känner inte igen rösten och vill först inte svara, obehagligt. Tillslut svarar jag och se hur två (ursäkta mitt utryck) kärringar står i hallen. De börjar skälla ut mig och säger att jag ska ha flyttat ut imorgon senast halv tio. Till saken hör att jag bor kvar hos mitt ex eftersom jag bara har en kurs kvar i utbildningen till undersköterska. Jag och exet har skrivit kontrakt på att jag kan bo kvar tills skolan är slut. Personerna i hallen är hans arbetsgivare och en arbetskollega. De står som sagt och skäller på mig och jag har inte en chans att försvara mig! Eftersom jag är väldigt känslig som person börjar jag att gråta, ni som läst min blogg vet att jag inte mår bra och har mycket att fixa den närmaste tiden med jobb och nytt boende. Jag säger att jag inte mår bra och är rädd att all skit som varit börjar få mig att utveckla en psykisk sjukdom. I sin tur säger hon som är mitt ex chef att hon kan se att jag inte har alla hemma! Säger man så? Jag säger att jag inte kan flytta ut imorgon då jag inte har någonstans att ta vägen och ingen som kan hjälpa mig med packningen med så kort varsel. "Det är inte vårat problem" får jag till svar. Jag säger att jag inte har bil. "Men du har ju två ben att gå med". "Jag kan inte ta all min packning och katterna bara så där och bara gå". Där känner jag, att nu orkar inte jag mera. Man kan inte diskutera rättvist med två personer som bara står på mitt ex sida. De vägrade se min situation. Jag sa att de får prata med min mamma, för jag tänkte att pappa jobbar säkert. Jag ber henne att ta det lugnt och inte prata så som hon pratade med mig eftersom mamma har kärlkramp och inte vill att hon ska stressa upp sig. Det visar sig att pappa är hemma så han får prata med henne istället. De diskuterar några gånger och jag får sedan prata med pappa emellanåt. Kunde inte hålla tårarna tillbaka, hela situationen var obehaglig. Jag ska tillägga att mitt ex inte ens vågade vara med, fega jävla kräk! I nuläget struntar jag i om han eller någon annan läser detta...

Tillsut går dom, och kvar sitter jag, ensam och förstörd och mådde ännu sämre. I slutändan kan han inte slänga ut mig då vi har ett kontrakt och jag betalat den hyra vi kom överrens om, att han sedan har brutit det har han nog glömt bort. Men allt står svart på vitt. Pappa försökte få tag i honom sen men han tryckte bara bort honom. När han sedan svarade hade han inget att säga. Mina underbara klasskamrater ställer upp om jag behöver det och det känns skönt. Ska jag nu behöva oroa mig att de kommer tillbaka och ger sig på mig igen? Hoppas att ni tog er tid att läsa detta och gör inte som jag! Om det känns fel i ett förhållande, stanna inte kvar och låt er inte utnyttjas.