Då har man äntligen fått hem sin kissemiss : ) Det var mer underbart än vad jag faktiskt trodde att det skulle vara. Det var som tur var inge svårt att hitta till Våmhus där vi skulle hämta våran Sanny som han fick heta. Men det var istället svårt att inte känna något medlidande då man åkte hemmåt igen med den stackars katten som helt plötsligt aldrig skulle träffa sina kompisar och mamma igen. Jag vet...katter tänker inte på samma sätt som vi människor, men ändå...det kändes elakt. Nu har han dock gjort sig hemmastad och har gått från att vara lugn och gömma sig bakom soffan till att börja kaxa till sig lite och klösa i mattor och hänga i gardiner (okej, han kanske inte direkt hänger i gardinerna).  Han är som vilken kattunge som helst och fyller dagarna med bus och framförallt så oerhört mycket glädje. Ja, vad skulle man göra utan honom? Man var ju fast från det ögonblicket man såg honom.  Just nu ligger han och sussar så sött på stolen med sin nya vän, en vit gosedjurskanin. En bra huvudkudde tycks han tro. Han har för övrigt sovit med mig i sängen om nätterna samtliga nätter sedan han kom. Man får själv inte så mycket sömn, det är ju så svårt att låta bli att kasta ett öga på honom ibland när han är så söt när han ligger där och sover.