Har suttit och funderat ett tag idag, funderat på att den dagen jag har en stabil inkomst vill jag börja rida igen, kanske på SRK. Jag kommer saknar Islandshästarna men jag känner samtidigt att det skulle vara himla kul att rida för instruktör igen. Satt och kollade på SRKs hemsida och började nästan gråta när jag såg att många av de hästarna och framförallt ponnyerna fortfarande står kvar på ridskolan. Min andra sköthäst Hubert född 1991, kom till ridskolan 1995. Han har stått på ridskolan i 15 år! Är inte det sjukt egentligen? Han är 19 år nu och världens snällaste, tänk att få träffa honom igen : ) Shy finns kvar, hon var en av mina favoriter att rida, D-ponny. Timmon min tredje sköthäst finns även han kvar, likaså lilla Raffe. Bland hästarna är det inte lika många kvar men en av mammas favoriter att rida, Next Question "Nisse" finns kvar, han är lika gammal som mig! Min sista sköthäst Queen är borta sedan länge, såldes från ridskolan strax efter att jag börjar skolan i Rättvik. Anton min trogna vän när jag red i Dressyrgruppen såldes också, men honom fick jag möjlighet att rida när jag var där på praktik under gymnasietiden. Han gick så bra då, jag kände hur bra vi passade ihop. Vi blev "ett" som man säger. Honom saknar jag otroligt mycket än... Tänk vad mycket minner man har från ridskolan...

Hubert

De hästar som jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta är dessa:

Ross - Han var min första sköthäst, såldes eftersom han inte trivdes på ridskolan
Hubert - Min andra sköthäst, en riktig klippa
Miller - En snäll ponny som blev sjuk och fick avlivas
Queen - Min fjärde sköthäst, såldes
Anton - En ponny ingen ville rida, jag kämpade på med honom och såg vilket kapacitet han hade. Vi visade dom andra hur bra vi båda kunde vara!

När jag red i nybörjargruppen skulle vi en dag rida barbacka, jag fick stallets piggaste ponny Candino och gled såklart av. Jag bröt olycklitvis ett finger och fick åka och gipsa armen. Jag grät, inte för att det gjorde ont utan för att jag inte skulle kunna rida på två veckor. Jag bad att få Hubert och red ändå, med gipset på. De flesta blev ledda av sina föräldrar i gruppen men jag kunde rida själv. Jag skrittade, travade och gjorde allt som vanligt. Hubert har lärt mig mycket, alltid lika snäll och underbar att rida dressyr på tack vare sin mjuka gångarter.

En dag hade vi hoppning, jag red Miller och när vi kom mot hindret visste jag att han skulle stanna, han stannade och jag hamnade på andra sidan hindret där jag satt med tygeln i handen som ett fån. Miller stog snällt och väntade.

Jag skulle byta sköthäst eftersom Timmon som jag var skötare på gick så många lektioner. Jag skulle bli på en av hästarna eftersom de gick färre lektioner än ponnyerna. Jag hade att välja på Emigrant och Queen. Queens skötare hade precis slutat för att hon blivit biten. Jag valde Queen, och hon kunde vara sur emellanåt och har till och med bitit mig en gång men jag kämpade på med henne för jag visste att det var på grund av ridskolan och inte för att hon var sur. Vi fick en speciell kontakt.

När Ross såldes såg vi på när de lastade honom. Jag kommer ihåg att jag var så avundsjuk på hans nya ägare. Jag var 12 år och jag minns att jag och en kompis sprang efter transporten när den åkte. De vände sig om i bilen och vinkade, själv så blev jag arg.

Anton är en saga i sig. Ingen ville rida honom, de flesta pratade illa om honom. Han var lite stel att rida och långsam för dem som inte kunde få igång honom. I dressyrgruppen spelade det ingen roll om jag valde häst först eller sist, jag fick alltid Anton. Var jag först valde jag honom, var jag sist blev han alltid kvar. Inget som jag klagade på : ) Han gick så fint och var aldrig seg med mig. Han gick så fint i form och var så svettig efter varje lektion för att han fått jobba för en gångs skull. Jag red oftast med gramman för att han var så stel. När vi red ut red jag utan och jag minns hur glad jag var när jag fick han i form ändå. Jag hade nått mitt mål med Anton. När jag någon gång valde att rida en annan häst kom alltid den som valt sist och fått Anton fram till mig och frågade om jag ville byta. Jag brukade säga nej, men sen tog jag alltid Anton ändå. Jag tror att han trivdes lika bra med mig som jag trivdes med honom.

Hur många hästar jag än kommer att träffa under livets gång, så kommer dessa alltid att ha en speciell plats hos mig.


Queen